En av mina tre bästa vänner är Kristine. Tine. Sis. Hon är min kusin och kommer ifrån Brasilien. Hennes pappa och min pappa är bröder. Hon flyttade till Sverige under sommaren innan jag började i högstadiet, 7an. Ända sedan dess har vi vart som systar, pratar om allt. Spenderade i stortsätt hela det där sommarlovet med henne, sprang utmed Varamon tidigt på morgonen, sov hos henne jätteofta, även om hon bodde right across the street. (När man är med Kristine blir det en heldel engelska.. haha) 

Innan hon flyttade hit så brukade dom komma hit och hälsa på i Sverige under sommarloven. När jag var mindre tror jag dom kom och hälsade på flera somrar i rad. Men sen kom dom inte på någon/några somrar. Sen när sommaren dom väl skulle komma och hälsa på igen, så minns jag att jag var så HIMLA nervös för att hon skulle ha "vuxit upp" och skulle tycka att jag bara var en liten plutt, det skiljer ju trots allt 5 år på oss. Men jag oroade mig verkligen heelt i onödan. Hon var precis lika varm, glad och snäll som hon alltid har vart. Gav mig en kram, sen kändes allt som vanligt igen.

Men Kristine är nog den mest ödmjukaste person jag känner, hon har väldigt lätt att ta andras bästa före sitt eget bästa, på gott och ont. Hon bor och jobbar i Uppsala som sjuksköterska. Jag beundrar henne för att hon har ända sedan så långt tillbaka jag minns, velat bli "barnläkare". Och nu när hon jobbar på avdelningen för cancersjuka barn, så har hon nått sitt mål. Hon bytte land, kultur, flyttade ifrån sina vänner, språk,  allt för sin dröm. Det tycker jag är grymt starkt!

Jag vet inte vad jag skulle göra utan Kristine, saknar henne svinmycket. Ska åka och hälsa på henne snart, behöver det! Och någon jäkla gång i framtiden ska vi till Brasilien som vi alltid har pratat om!!!




Love you big sis!