IDÉalet..


♥♥♥ Kommentarer 1
När jag kom tillbaka till Jönköping från jullovet så hade jag bestämt mig. Nu fan ska jag börja träna på allvar. Och ändra mina matvanor helt. Jag var redo, astaggad och fast besluten att lyckas. Kan andra kan jag. 

Jag vet egentligen inte vad det var som gjorde att jag bestämde mig. Men jag hade tryckt i mig så mycket fika och godis under julen att det kändes som jag hade ätit för hela året.
Och jag tror att min pojkvän påverkade mig faktiskt. Men inte på det sätt ni nu kanske tror. För han älskar mig och min kropp, det vet jag. Antagligen mer än jag själv gör. Men han tränar väldigt ofta. Han prioriterar sin träning som nummer 2 efter jobbet. Han är så himla diciplinerad och målinriktad. Han uppnår sina mål och det beundrar jag honom för. 
Men jag kände väl att jag önskar att jag med kunde vara lika diciplinerad och lyckas med mina mål. Jag ville bevisa för mig själv att jag kan med. Dock satte jag ribban så högt att eventuellt misslyckande skulle bli lika med sänkt självkänsla.
 
Nu har han åkt till Sri Lanka i två veckor. Och jag kommer på mig själv med att tänka "nu ska jag träna som fan så att när han kommer tillbaka ska han få se en skitsnygg flickvän. Då ska han märka så stor skillnad att han kommenterar det utan att jag frågar honom". Det skulle vara den ultimata bekräftelsen på att jag hade lyckats.
 
Det gick jättebra de första veckorna. Jag kände mig mycket piggare, hade lättare för att koncentrera mig och kände mig på något sätt "ren" för att jag lyckats hålla mig från allt som har med sötsaker att göra. 
 
Hade satt upp som mål för mig själv att hålla mig borta från sött en månad, för att få bort sötsuget. Sedan skulle jag få tillåta mig själv att äta sådant MAX en gång i veckan. Jag klarade ca 2 veckor. Sen var jag hemma i Motala, jag och Suresh skulle åka förbi affären för att köpa något gott till filmen vi hyrt. Jag gick raka vägen till frukten. Men hamnade tillslut vid naturgodiset ändå. Jag köpte några bitar yoghurtdoppade jordgubbar, men mest nötter som skulle väga upp samvetet. Besvikelsen på mig själv när jag satt på bussen påväg tillbaka till Jönköping på söndagen var inte rolig att handskas med. Jag hade inte ens klarat 2 jävla veckor. Misslyckad. Hur svårt ska det vara. Kan andra kan jag - tydligen inte.
 
Jag pratade med Suresh om det här senare i veckan, och han tyckte jag var knäpp som skulle hålla på sådär med nolltolerans. "Om du inte äter något "gott" alls kommer du tappa motivationen att träna, du måste belöna dig själv!". Men jag såg ju belöningen i att min kropp skulle bli som alla smala träningstjejers på instagram. Jag såg ju bara belöningen i hans kommentarer när jag väl hade blivit sådär smal, vältränad med fast rumpa. 
 
Förra veckan och den här veckan har jag inte tränat något alls. Och det enormt dåliga samvete jag har för det orkar jag fan inte med. Så till den grad att jag nu kan se objektivt på det hela och tänka "men är du dum eller? skitjävlasamma om du inte har gymmat när du borde och att du åt godis förra veckan när du inte borde. Du har haft så JÄVLA mycket att göra." Och min nästa tanke efter det är att "det är lätt att hitta på undanflykter".
 
Men faktum är att jag har faktiskt haft ett heldagsschema. Framförallt den här veckan. Hitills har jag skrivit rapportskrivning från klockan 8 på morgonen och kommit hem 7-8 varje dag. Det finns ingen möjlighet i världen att hinna träna då. Jag har ingen bil, så det tar tid att bara ta sig TILL gymmet. och när jag väl är på gymmet vill jag ju ge allt. Det tar väl ca 2 timmar inklusive stretch. Sen buss hem, duscha, äta osv. Oj, justdet jag måste ju göra den inlämningen och skriva de anteckningarna tills imorgon.. och så måste man sitta uppe till 2. Och så ska man upp halv 7 igen nästa dag och fortsätta skriva rapport. Det är lixom inte rimligt att kräva av mig själv att jag borde träna när skolan kräver ännu mer. Men jag gör det ändå. 
 
Jag har alltid sett på mig själv som stark. Som en med stark självkänsla. Kanske inte lika bra självförtroende alla gånger. Hatar att stå inför folk och prata. Jag rodnar så fort jag öppnar munnen. Egentligen bryr jag mig inte vad de tycker om mig men när rödheten sprider sig kan jag inte tänka på annar och bli osäker. Det kan tillochmed hända bara jag är med mina närmsta kompisar. Men stark självkänsla har jag alltid haft. Jag har alltid vetat att jag duger, att jag inte ska försöka vara någon annan än mig själv. Jag behöver inte bevisa för någon att jag är något, för jag är jag. Ta mig för den jag är annars kan du gå.
   Men jag vet inte riktigt. Det känns som att den där självkänslan har fått sig en törn då och då. När man köper ett par shorts som är så dödligt snygga, i en storlek man tror ska passa och så kan man inte få igen knappen. Samma sak när man ser tjejer på film, reklam, artister och bilder mina vänner gillar på instagram och facebook.
 
Och när vi ändå är inne på det här med hur kvinnor bör se ut, att modeller photoshopas till oigenkännlighet och catwalkmodeller dör i anorexia, att vår kropp aldrig duger om vi inte ser ut som de i reklamerna. Hur stört är det inte att det är ovanligt om man inte sminkar sig? Och när man inte gör det så får man höra av sina tjejkompisar att "du är ju naturligt vacker, till skilland från mig" och killarna tycker man ser trött/sjuk eller hängig ut. Ja, tro fan det om de bara sett den sminkade, tillfixade versionen av mig? Det är enorm skillnad faktiskt. Så jag klandrar dem inte. Men faktiskt, vi kvinnor väljer också att påverka mäns syn på oss. Om vi vänjer dem vid att vi alltid har smink, så tycker de naturligtvis att våra mörka ringar under ögonen ser extra mörka ut när vi är osminkade? De får se en oäkta bild av hur vi ser ut. Bara för att modeller photoshopas till "perfektion" och vi med smink försöker eftersträva det eftersom det är idealet, så gör var kvinna ett eget val att följa det.
 
Jag vet att alla är naturligt vackra eftersom alla ser olika ut. Det är ju egentligen helt stört att det ens finns ett ord som heter "Ideal" ens? Enligt wikipedia betyder det "Idé om det perfekta tillståndet". Det heter ju tillochmed IDEal. En IDÉ om hur världen "borde" se ut. Inte FAKTA. Den som kom på den sjuka idén om kvinnors kropps-ideal var förmodligen dum i huvudet, och man. Men jag tycker ändå att VI, IDAG är minst lika dumma i huvudet som följer IDÉalet, mig inräknad. Som barn får man inpräntat i sig från skolan, att alla är unika och ska behandlas lika. Men sen blir man vuxen och då säger samhället helt andra saker. Då gäller det inte längre? Att vara unik är något alla borde sträva efter, inte undvika. Många vill vara unika med sin klädstil, musiksmak eller konst.. Och faktum är att egentligen är det så du lyckas. Det är nyckeln. Sjung inte som Rihanna, för hon finns redan. Sjung som DU, så kan du lyckas bli artist. Sträva inte efter hennes kropp, den har redan hon. Ha din kropp och vad nöjd med den, för hon kommer aldrig lyckas att se ut som du hur gärna hon än ville. 
 
Nu säger jag inte att jag kommer sluta sminka mig eller att träna. Men poängen är att ska man sminka sig när man går till gymmet eller affären så tycker jag att man ska göra det för sin egen skull, inte för någon annans. Inte för att man vill se bra ut om man skulle stöta på någon man känner. För skulle den personen se dig osminkad och du misstänker att när ni skiljs åt säger den till sin kompis "Gud vad ful/ofräsh hon var utan smink!" så är inte ens den personen värd tiden du lägger ner på att bry dig så förbannat. Då har den människan antagligen en ännu sämre självkänsla än dig ändå.
 
Mina nya mål ska inte vara att min kropp ska se annorlunda ut. Jag ska inte träna för att få någon sorts bekräftelse av andra. Jag ska träna för att JAG ska må bättre. För att JAG vill orka mer, för att min kropp ska hålla i många år till. Jag ska äta godis, glass och fika när jag känner för det. Men inte i överdrivna mängder som jag som älskar sött lätt gör. Inte för att jag är rädd att gå upp i vikt, utan för att förmycket socker ger ångest. Jag vill helt enkelt må så bra som jag kan! Både fysiskt och psykist. När jag inte tränar ska jag inte må dåligt över det. Och när jag tränar ska jag inte må dåligt över att jag inte SER något resultat, för det ska KÄNNAS. Så de där förbannade, dödssnygga shortsen ska jag sälja! Och för pengarna ska jag köpa något annat, snyggt plagg som passar till min snygga kropp FAN I MIG!
 
 
Nu vill jag att du gör 3 saker:
 
1. Se den HÄR filmen. Den pågår i 45 ynka mintuer av ditt livoch är helt otroligt sevärd!!!!!
 
2. Besök den här bloggen; "http://kroppsbild.wordpress.com/".
Kan vara det bästa som finns för att stärka min syn på min kropp. Ingen fan ser ut som jag gör och det är så sjukt coolt egentligen!
 
3. Se den här videon på 1,5 min.

Kommentarer
Postat av: isabell

<3

2013-02-14 @ 08:58:54
URL: http://sistabussenhem.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0