För att kunna ge barnen de möjligheter de förtjänar,
behövs pengar för att de ska kunna fortsätta sin verksamhet.

Jag förde precis över 100:-. Kan tyckas lite, men och? Varje krona gör skillnad.
Känner jag att jag kan avvara en hundring nu, en tjuga nästa vecka så är det
bättre än att aldrig föra över någonting.
Allting gör skillnad. Våga göra skillnaden!

Vill läsa mer och eventuellt lämna ett bidrag? Gå in på;
http://skitungarna2011.blogspot.com/2011/12/hjalp-oss-att-hjalpa-vara-skitungar.html


Gilla även "Våra Skitungar"s facebooksida och sprid vidare!
http://www.facebook.com/pages/V%C3%A5ra-skitungar/129390090499437?sk=info

---

Jag läste igenom bloggen Emma skriver och läste flera månader bakåt. Fastnade för just det här inlägget;

”Det är ett gäng vildingar vi har här och många gånger finner man sig själv behöva räkna till tio för att inte tappa tålamodet helt. Jag försöker ge en nyanserad bild av verkligheten på bloggen men per automatik blir det så att man trycker lite extra på det positiva. Självklart är livet i huset ingen dans på rosor, killarna retas och tetas med varandra, ibland bråkar de ordentligt, de gnäller, surar och hittar på dumheter. Precis som alla andra barn.
Men, överlag måste jag säga att det är en härlig stämning hos oss. Vi skrattar, ofta och mycket och har för det mesta väldigt, väldigt kul. Pojkarna har utvecklats något enormt. De sköter nu skolan nästintill klanderfritt, det vill säga att skolkandet i princip upphört, de är aktiva på lektionerna och gör sina läxor. Mer begär jag inte av dem.
Något de pysslade med när vi precis flyttat hit var att be om mer mat än de orkade äta upp. Resterna la de sedan i plastpåsar som de gömde här och var i huset. Det gillade jag inte, tyckte det var äckligt rent ut sagt men förstod ju att det berodde på att de var så vana vid att inte veta när de skulle få äta nästa gång och därför ville passa på att ha ett lager om i fall att det inte skulle bli någon måltid. Jag gjorde klart för dem att de aldrig skulle behöva vara oroliga för det, att ingen skulle bli utan mat så länge de bor hos oss. Att det skulle äta tills de blev mätta och om de sen blev hungriga mellan måltiderna var det bättre att de bad Irene om något mellanmål istället för att äta gammal mat.
Beteendet med att gömma rester försvann i princip helt men nu när jag kom tillbaka (till Uganda från Sverige) upptäckte jag att de igen samlar rester i en plastpåse. Jag frågade Alex vad de höll på med och han berättade då att de allihopa sen en tid tillbaka lämnar kvar lite på sin tallrik som någon sen samlar ihop. Efteråt går de ut till grinden med påsen. Där står en av deras kompisar och väntar varje kväll. Deras vän bor hos sin mamma, han har det ganska bra, går i skolan och så men familjen har inte tillräckligt med mat så han går jämt hungrig.
Killarna tycker inte om att han går hungrig och har därför bestämt sig för att hjälpa honom på de sätt de kan. De brukar också ibland ge honom en del av sin veckopeng.
Jag frågade Alex vad pojkens mamma tycker om att hennes son får mat av våra killar. Hon har inget emot det, tvärtom är hon glad för att han kan äta sig mätt, sa han. Visst hade vi kunnat ge mamman pengar till mat eller bjuda in pojken till att äta hos oss, det gör vi ibland också men blir det alltför ofta skulle det innebära att vi finner oss med många, många fler som kommer och vill ha hjälp (det har vi fått erfara tidigare när vi varit extra snäll mot någon av killarnas kompisar). Vi kan inte hjälpa alla, tyvärr… och har sagt att vårt fokus ligger på de barnen som bor hos oss nu. Vi försöker hjälpa mamman genom att köpa varor av henne istället, ser det som bättre i det långa loppet att gynna hennes affärsverksamhet.
Vad som är så fint med den här historien tycker jag är pojkarnas medkänsla, empati och osjälviska handling för sin kompis och att de gör det på egen hand, utan Muzungons (vitingens) inblandning."

(jag blir verkligen berörd. i framtiden SKA jag arbeta som volontär. SKA.)